söndag 23 juli 2017

Första bröllopsdagen och kärlek som växer



Idag firar vi vår första bröllopsdag, det har vi iofs gjort hela helgen, men idag är den riktiga bröllopsdagen. Folk tycker nog inte att vi är riktigt kloka och ganska larviga. Men vad bryr vi oss om det? Vi gillar att fira, ofta och mycket! Livet är för kort för att inte ta vara på alla tillfällen till glädje.

Vår kärlekssaga är inte alls självklar, tvärtom… det är en total slump att den överhuvudtaget existerar. Glad för det är jag! Martin är bland det bästa som hänt mej, som berikat mitt liv och gjort det komplett. Han och barnen är det viktigaste i mitt liv, utan dem vore livet inte mycket att ha alls.
Så imorse följde jag Rickard Söderbergs råd och frågade Martin om han ville vara gift med mej ett år till. Han svarade ja! Så nu är det vi två i nöd och lust ett år till, oavsett vad som händer – det har vi lovat varandra nu. Om ett år frågar vi igen.

När man får sitt första barn inser man hur mycket man kan älska. När man får sitt andra barn förstår man att kärleken räcker till fler och att den faktiskt växer. I mitt fall räckte den även till Martin som kom in i mitt liv för snart tio år sedan när barnen var 13 resp 15 år gamla. Tänk att komma in i en väl sammansvetsad treenighet och till på köpet få två pubertala tonårsgrabbar… jag fattar fortfarande inte att han stannade… men det gjorde han och fortfarande ger han mej pirr i magen och kärleken blir bara större och starkare vart efter tiden går. 

Det är svårt att förklara vad Martin betyder för mej utan att det ska låta klyschigt. Jag har barn, så han är inte hela min värld eller betyder allt för mej – det gör barnen! Barnen är och kommer alltid att vara viktigast i mitt liv! Men tillsammans med barnen gör han mitt liv komplett och tillsamman med barnen är han det viktigaste i mitt liv. Jag skulle klara mej utan honom, men har ingen lust att prova. Han är mitt livs bonus och guldkanten på mitt liv – det är nog den bästa förklaring jag kan åstadkomma. Han ger mej glädje, trygghet, galenskap, stöd, uppmärksamhet, bekräftelse, värme och lycka. Livet är mycket roligare tillsammans med honom. Jag har aldrig skrattat så mycket tillsammans med en annan människa.

Martin berikar mitt liv och jag tycker att alla borde se varför jag älskar honom så vansinnigt mycket. Däremot har jag svårare att förstå vad han ser i mej och varför han stannar hos mej… det var det där med självkänsla… men jag är glad att han ser nåt och stannar :-)

Fösta året var otroligt händelserikt och roligt, nu kör vi ett år till! Bröllopsdagen var en av de bästa dagarna i mitt liv och ettårsdagen blir nog skoj den med. Just nu är vi på väg hem från Gotland och om en liten stund ska jag avslöja nästa överraskning för honom. Jag gillar överraskningar men har lite svårt att inte avslöja dem i förväg, den här gången har jag lyckats hålla truten. Å sen är det väl bara att börja planera för nästa år, nåt kul kommer det att bli och temat får gärna vara kryssning.

Nu blir det bubbel i dubbel bemärkelse, champagne och jacuzzi!

fredag 21 juli 2017

Nu drar vi på bröllopsdagshelg!

Vi firar vår första bröllopsdag på söndag, men vi nöjer oss inte med att fira bara en enda dag utan kör hela helgen! Idag åker vi på långkryssning med Birka Cruises till Gotland och det ska bli såååå mysigt!

Vårt första år som gifta har varit händelserikt. Det hade det iofs varit även om vi inte gift oss, men ändå... Äktenskapet rivstartade med bröllopsresa redan dagen efter bröllopet. Vi flög till Barcelona där vi klev på kryssningsfartyget Brilliance of the Seas för en två veckor lång kryssning på Medelhavet. Helt fantastiskt! En magisk bröllopsresa för den som vill ha något alldeles extra och gillar att åka båt.

Hösten bestod mest av jobb för oss båda och dåligt väder. Vi bytte domän på Magasinet och fick mängder med nya läsare vilket gav mej mer uppdrag. Jag reste en del och lämnade Martin hemma med hund och markservice. Efter en mörk höst var det väldigt skönt att få sol på näsan i januari, då vi var i Egypten i två veckor. En totalt avkopplande semester då vi mest låg och läste och var ute och gick. Jag fick även visa Martin Luxor som jag älskar!

Våren gick snabbt! Jag reste en massa och Martin blev kontaktad av företaget där han nu alltså fått jobb och börjar efter sommaren. Våren kom av sej vädermässigt och jag mådde inte jättebra i kroppen. Sommaren har väl inte riktigt kommit igång än, trots att det är juli - men nu mår jag iaf mycket bättre.

Året har gått väldigt fort och det här med att vara gift är ju faktiskt helt ok. Jag ville ju inte gifta om mej, men är glad att jag ändrade mej och sa ja till slut. Vår bröllopsdag var magisk, bröllopsresan helt fantastisk och vårt liv tillsammans är faktiskt helt perfekt! Jag är väl medveten om att man ofta bara visar upp den fina sidan på sociala medier och bloggar, men vi har det faktiskt precis så bra som det ser ut. Vi accepterar och respekterar varandras olikheter, svagheter och dåliga sidor och försöker inte ändra på varandra. Vi pratar och skrattar mycket och det tror jag är otroligt viktigt.

Det finns förstås inte några garantier men jag tror och hoppas att det är vi två för resten av livet.  Med en skillsmässa i ryggsäcken vet jag lite om hur man inte ska göra... Vi båda gillar att busa med varandra och hitta på grejer för varandra och får man pirr i magen efter nästan tio år tillsammans så bådar det väl ganska gott för framtiden?

Vatten, kryssningar och resor är ju vår grej så i eftermiddag kliver vi på Birka Cruises som ska ta oss till Gotland. Imorrn har vi en dag på oss att se Visby och mysa runt där, kanske träffar vi någon vi känner. Å sen är vi hemma igen på söndag, på vår bröllopsdag. Det enda vi vet är att det är just den dagen... kanske har vi någon lite överraskning till varandra... det får ni och vi se då  :-)

Varför nöja sej med bara en enda dag? Vi firar bröllopsdag hela helgen! Häng med på instagram @marlenerinda för bilder från båten, Gotland och våra eventuella överraskningar till varandra, nåt blir det - jag lovar!


torsdag 20 juli 2017

Vem vill ni se i huvudrollen?

Äntligen har jag kommit ner i det tempot som krävs för att jag ska kunna läsa. Ni som varit utbrända  vet hur det är... för er andra ska jag försöka förklara. Även om man är läskunnig så förstår man inte  det man läser... hjärnan flyger iväg och man läser samma mening om och om igen.

Jag älskar att läsa! Men efter min utbrändhet måste jag vara helt avkopplad för att förstå det jag läser. Att läsa en hel bok med en sammanhängande berättelse är svårt! För att inte säga helt omöjligt oftast. En kort artikel eller novell i en veckotidning kan vara nog så utmanande större delen av året, men på semestern brukar jag vara tillräckligt avkopplad och då plöjer jag böcker! Där är jag äntligen nu!

Förra veckan kände jag att det nog skulle funka att läsa igen och det började dra i läsnerven. Jag har en hel låda full med böcker som bara väntar på att bli lästa, så jag dök ner i lådan och drog upp en bok. I handen hade jag Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, han som skrev Hundraåringen. Vilken njutning att sätta sej i solstolen, ha ett stort glas cola vid sidan, kepsen på skallen och bara försvinna in i en annan värld. Att den börjar i Afrika var ju inte heller helt fel och jag kunde verkligen se alla miljöer framför mej. En lättläst bok är att föredra för mej och den här var både lättläst och otroligt rolig.

Så snart den var utläst drog jag upp nästa bok; Britt-Marie var här av Fredrik Backman som också skrivit En man som heter Ove. Det behövdes inte många sidor förrän jag såg filmen framför mej! Ganska snart hade jag även de flesta karaktärerna klara, så SF kan höra av sej till mej så castar jag hela kalaset  :-)

Boken handlar om Britt-Marie som är 60+, nyskild och på jakt efter ett jobb efter många år som hemmafru. Man kan väl säga att hon trakasserar sin arbetsförmedlare totalt och därför ganska snabbt får ett jobb ute i obyggden som kanske inte är som klippt och skuret för henne... Hon är inte supersocial direkt men tvingas nu att umgås med bla "någon" som är rullstolsburen och inte talar jättebra svenska, hennes barn och byggdens alla fotbollsälskade ungar mfl... Den är varm, tänkvärd, rolig och totalt sanslös!

Direkt såg jag Maria Lundqvist i rollen som Britt-Marie och Bahar Pars som "Någon". Efter lite funderande kom jag fram till Gina Dirawi eller möjligen Shima Niavarani som Arbetsförmedlaren. Det skulle bli en film med många kvinnor i de främsta rollerna och därför är det väl ganska tveksamt om det skulle bli någon alls... det är ju inte jättevanligt direkt. Men jag tror stenhårt på min rolluppsättning och är helt säker på att det skulle bli en helt fantastiskt film!

Har ni inte läst boken (eller någon av böckerna) så gör det! Lättsam underhållning som är lagom jobbigt att läsa i solstolen. Å ni som läst Britt-Marie... vad tycker ni om min rolluppsättning? Duger den eller har ni andra förslag?


onsdag 19 juli 2017

Bröllop med vissa förhinder...

För ett år sedan var det bara några få dygn kvar till dagen med stort D. Dagen som omgärdats med problem, allt och lite till hade trasslat. Men just den här dagen för ett år sedan satt vi bara och inväntade den stora dagen. Allt var äntligen klart!

Det började med att Martin friade den 23/7 2015 och ganska direkt bestämde vi att vi skulle gifta oss samma datum fast ett år senare. Bara ett datum att hålla reda på, smart va?! Från början hade vi två uppgifter att klara av, ringar och efternamn. Jag visste att jag skulle få problem med ringen, men trodde att namnfrågan skulle lösa sej enkelt. Det blev tvärtom...

Jag insåg rätt snabbt att jag inte ville ha två ringar, utan bara en och den skulle se ut som två. Jag skulle förmodligen få designa den själv så det var bara att hitta någon som kunde göra det åt oss till ett rimligt pris. Under tiden började även Martin få en idé om hur hans ring skulle se ut, frågan var om den redan fanns på marknaden och isf var? Så sa helt plötsligt vår vän S att hans fästman gör ringar, han kunde nog göra våra. Vi kontaktade D som sedan gjorde två helt fantastiska och alldeles perfekta ringar åt oss.

Namnet då... Jag ville inte ha Martins namn och det ville inte han heller. Tanken var att han kunde ta mitt efternamn, men det var inte mitt flicknamn utan mitt ingifta namn. Men det skulle nog inte vara några problem för honom att få det bara en enkel fråga till dem som "äger" namnet, trodde vi... Det blev inte alls enkelt, det blev tvärnej! Vi var tvungna att sätta igång en process för att hitta på ett helt nytt namn och jag var så ledsen. Den biten som jag trodde skulle vara enklast trasslade mest och vi kunde inte boka något eller göra något alls förrän namnet var på plats. Vår bröllopsresa höll därför på att gå åt skogen.

Att hitta ett helt nytt namn är inte enkelt! Vårt första förslag fick avslag från Patentverket efter de obligatoriska nio veckorna, så det var bara att fortsätta leta. Det tog oss flera månader innan vi till slut hittade några olika namn som vi kunde tänka oss och som vi visste helt säkert att ingen i Sverige har. Det var nämligen ord på mandinka, ett av språken i Gambia, som vi till slut tog till. Vi fick vi ok och då var det bara att vänta fyra veckor till på att eventuellt någon skulle klaga på namnet, vilket det inte var, sen var namnet äntligen vårt! Vi chansade och bokade sista hytten som fanns till bröllopsresan några dagar innan allt var kart och höll tummarna. Den gick det vägen, men det kunde blivit väldigt dyrt om vi fått avslag igen.

Nu måste ju resten vara enkelt tänkte vi och fick fel igen. Pappren med hindersprovning kom bort, istället fick vi dödsintyg på en kvinna i Finland. När vigselintygen väl kom fram till oss vågade vi inte använde posten utan sonen fick åka och lämna dem direkt till vigselförrättaren. Vigselförrättaren ja... det hade vi inte heller någon förrän en kort tid innan. Vi har flera vänner som är vigselförrättare med som hade semester eller var upptagna på annat håll just vårt datum. Det visade sej att nästan varenda människa med vigselrätt var på semester och när vi till slut fick tips om Monica kunde vi ha tagit precis vem som helst bara vi hade någon att säga ja till. Men när vi väl träffat henne så var hon helt perfekt! Vi kunde inte fått en bättre vigselförrättare för vår dag.

Vi skulle ha vår vigsel ute på en båt och med vår tur var vi ganska säkra på att det skulle bli regn, storm och hagel - minst! Men det blev det inte! Hela veckan var helt fantastisk, vi kunde sitta ute varje kväll och bara njuta av att allt var färdigt och att vi snart skulle vara man och fru. Ringarna satt redan på våra händer, namnet var klart, alla papper i sin ordning, bröllopskläderna hängde färdiga, blommorna var beställda, Jenna hade fixat mina ögonbryn och naglar, resan var betald och löften var nerskrivna - allt var klart inför lördagen och inget kunde längre strula (förutom vädret). Allt var lugnt.

De där dagarna strax innan var så otroligt härliga. Ingen stress. Vi såg bara fram emot att dagen äntligen skulle komma. Förväntansfullt pirriga men inte ett dugg nervösa. Allt blev precis som vi tänkt oss, det blev en helt perfekt dag. Vår dag! Å på söndag firar vi både förlovnings- och bröllopsdag. Den kommer också att bli helt perfekt, vi är ju tillsammans  :-)


tisdag 18 juli 2017

Äntligen får jag berätta!!!

Jag älskar när det händer saker spontant och tycker att överraskningar är jätteroliga - MEN jag har så svårt att hålla truten om det roliga. Jag vill berätta allt för hela världen direkt när det händer! Men jag håller tyst, det gör jag...

Nu har jag hållit tyst om en kul grej som hänt här hemma i flera veckor!!! Men nu får jag äntligen berätta: Martin har fått nytt jobb! Det är inte så att han vantrivs på sitt nuvarande och sökt sej bort, nope - i maj blev han kontaktad av ett företag som ville ha honom. En lång process började, det var intervjuer, arbetsprov och grillning - sen fick han ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Detta kan vara hans drömjobb och jag är så otroligt glad för hans skull! Martin beskriver det som att spela boll i allsvenskan och bli kontaktad av Manchester United, så stort är det i hans ögon.

Våra senaste fem år har varit totalt livsförändrande på alla sätt! Martin har pluggat, vi har slutat på Viktväktarna, barnen har flyttat hemifrån, jag har gjort flera operationer (Novasure, TVT, ögonlocken, bröstförminskningen) och mår nu bättre än någonsin, vi har förlovat oss och gift oss, vi har startat Du i Fokus och Martin har haft två lärorika arbetsplatser som lett honom fram till den här chansen. Det har hänt mycket och nu hoppas jag att det ska bli lugnare ett tag.

Jag är så otroligt glad för hans skull och väldigt stolt också förstås. Martin har verkligen kämpat för att nå dit han är idag och det har varit en lång resa. Ända sedan han berättade för mej om sin dröm att få jobba med datorer och gärna som programmerare har vi försökt hitta ett sätt att nå dit och till slut kom chansen. Det startade en utbildning som han kom in på och genomförde. Det var ett riktigt slitgöra att under två år att både plugga och jobba på heltid, med vi visste båda att det bara var tillfälligt. Det var ju något som måste göras, för att komma en stor bit på vägen. Sen kom utmaningen när vi hade sagt upp oss och det inte blev någon anställning.... det tog ett halvår innan första jobbet dök upp. Men det är som de säger: får man bara in foten så...

Så vi har firat flera gånger senaste tiden, men inte kunnat säga något. För någon vecka sedan var alla papper klara och här hemma öppnades champagnen, men det var fortfarande inte officiellt. Igår, däremot, då var alla parter informerade och vi kunde äntligen berätta för alla och dela vår glädje. Jag vet att alla som känner Martin håller med mej om att han verkligen är värd den här chansen och gläds för hans skull. Precis som Martin skulle göra när det går bra för någon annan. Han är nämligen en pärla, min käre man. En sån där som inte växer på träd direkt. Å det bästa av allt är ju att han är min!


måndag 17 juli 2017

Matsedel v 29

Måndag igen och minus på vågen igen! Det är så otroligt skönt att ha fått tillbaka kontrollen på kroppen och känna energin återvända. För så funkar jag; med "fel" vikt mår jag sämre... å nu närmar jag mej "rätt" vikt igen och mår bättre  :-)

Men den här veckan innebär en del utmaningar. På söndag firar vi vår första bröllopsdag och den ska firas hela helgen med en kryssning till Gotland. Vi kliver på Birka Cruises på fredag, är på Gotland på lördag och hemma igen på söndag. Det ska bli sååå mysigt! Just vatten, båt och kryssning har lixom blivit synonymt med vårt äktenskap.

Här är veckans matsedel, som vi kommer att följa så gott vi kan:

Måndag: Pasta med zucchini & fetaost 3 SP plus pasta
Tisdag: Fisk i ugn med kräfttzatziki 4 SP plus potatis
Onsdag: Fläskfile med champinjoner 6 SP plus pasta
Torsdag: Varm pastasallad 2 SP plus pasta och sås
Fredag: Grillade räkor med jordnötssås 13 SP för hela kalaset!
Lördag: Taco med hemmagjord tacokrydda 0 SP
Söndag: Vitlökskycklinggryta 4 SP plus pasta

Jag måste verkligen slå ett slag för alla rätter denna vecka! Fläskfilen med champinjoner är bara så god och den varma pastasalladen det fräschaste vi kommit på i sommar. De grillade räkorna funkar till vilken fest eller bbq som helst och kycklinggrytan är kanon till matlådor!

Å så tacokryddan... som är så enkel att göra, mycket godare än den köpta och nästan gratis! Gör den bara!

Ha en fin vecka och helg - det ska vi verkligen ha!
Häng med på instagram @marlenerinda för bilder från Gotland  :-)


lördag 15 juli 2017

Vem är jag?

Tror aldrig jag har presenterat mej ordentligt... iaf inte på väldigt många år. Bloggen startade 2006 och då är det klart att jag skrev nån slags presentation i något av de första inläggen, men sen då... man tar lixom för givet att alla vet ens historia ändå. Efter 11 år i bloggvärlden och med en massa nya läsare tänkte jag därför presentera mej för er. Det här är jag!

Jag föddes i januari 1970 och växte upp i Tullinge ca 2 mil söder och Stockholm City och på Öland eftersom min mamma kommer därifrån och vi alltid haft hus på norra delen av ön. Öland är mitt svenska paradis, som jag tyvärr inte hinner besöka i år. Jag höll på med gymnastik under nästan hela uppväxten, fristående och truppgymnastik var favoriten. Musik var också ett stort intresse och sången tog över gymnastiken i tonåren. Vi var ett gäng som uppträdde lite överallt och hade gott om jobb.

När jag var 14 år träffade jag mannen som skulle bli min man och far till mina barn, men innan vi gifte oss och startade familj passade jag på att bo och jobba i Gambia. Jag hade nog stannat där om inte barnlängtan varit så stor, drömmen var nämligen att bli mamma. Vi gifte oss 1992, första sonen kom 1993 och den andra 1995. Det är 17 månader mellan grabbarna som när de föddes hade ca tio olika diagnoser sammanlagt. Man kan väl säga att det var rätt mycket jobb med barnen och väldigt lite sömn. 1998 skilde vi oss, jag bodde då kvar i vårt hus i Tumba som jag fortfarande bor i idag.

Jag hade tidigare jobbat på SF med bla galor, i växeln på Expressen, med marknadsundersökningar och på bla Oscarsteatern och Vasateatern. Barnen var väldigt sjuka och var hemma med mej på dagarna, så jag hoppade på alla jobb som gick att göra hemifrån eller sprang iväg och jobbade så fort barnen inte var hemma. Det funkade inte i längden, så jag brakade totalt och sprang käpprätt in i väggen något halvår efter skilsmässan.

När jag mådde som sämst tog jag hjälp av samtalsterapi och motion och skrev in mej på Viktväktarna. Något halvår senare började jag jobba lite smått vid vågen och blev på så sätt bekant med Martin, men inget mer än bekant. Jag hade en särbo i Skåne under några år och våra fem barn älskade varandra och gör fortfarande. När vi brutit med varandra höll jag kontakt med hans barn och vi träffas fortfarande då och då. Åren gick, jag mådde lite bättre vart efter som barnen kunde klara sej mer och mer själva. Vi sparade och gnetade och reste så mycket vi kunde, vi besökte Egypten, Sri Lanka, Thailand, USA, Island, Cypern, Spanien och en massa andra länder och började planera för min drömresa. När jag fyllde 40 skulle vi åka på en safari i Tanzania.

Jag var 38 år och pank när jag fick jobb i kassan på Viktväktarna, Martin behövde hjälp i sina klasser. Två veckor senare hade han flyttat in hos oss... typ... allt gick väldigt snabbt och sedan dess har det varit vi. Han följde med till Tanzania och sedan dess har vi gjort många resor tillsammans. Snart firar vi tio år tillsammans och nästa helg har vi vår första bröllopsdag.

För fem år sedan började Martin plugga. Vi jobbade på Viktväktarna och hade som mest 11 klasser i veckan, medan han pluggade hade vi kanske 6-7 klasser. För tre år sedan var han färdig och vi slutade på VV, nu skulle han få sitt drömjobb! Men det tog tid... ett halvår fick vi hemma tillsammans innan det äntligen blev en anställning. Under den tiden startade vi Du i Fokus. Min blogg hade växt och blivit lite spretig, Du i Fokus blev bloggens lillasyster där jag skrev om allt som inte passade in på bloggen. Meningen var att jag skulle kunna vara hemma och ta hand om mej. Utbrändheten gav mej både fibromyalgi, hypotyreos och en sömnstörning. Nu kan jag alltså ta hand om mej, träna eller sova, skriva på bloggen, samtidigt som vi driver magasinet tillsammans.

Killarna är idag 22 resp 24 år gamla, de har flyttat hemifrån och jobbar. Det mesta fungerar, men en del medicinskt är jag fortfarande inblandad i. En del sjukdomar har växt bort, men en del finns förstås där hela livet. Killarna har bra liv och jag med, vilket var svårt att ens drömma om i slutet av 90-talet när det mesta såg rejält mörkt ut.

Det är klart att livet sätter sina spår och att jag förmodligen hade varit en helt annan person om saker och ting varit lättare eller annorlunda. Slumpen har varit avgörande i många fall och att Martin och jag skulle träffas kan vi absolut tacka slumpen för! Hur stora är oddsen att man som kvinna träffar sin blivande man på Viktväktarna? Det kryllar inte av män där direkt... särskilt inte ensamstående.

Livet har börjat se rätt bra ut. Jag kan för första gången på länge säga att jag är lycklig. Vägen dit var lång och ganska jobbig. Jag är av naturen en ganska positiv och glad person, men det ska gudarna veta att det funnits ganska långa perioder då jag inte ens dragit på munnen. Därför har skrattet blivit väldigt viktigt för mej och med Martin skrattar jag massor. Barnen och jag skrattade också mycket, det var ganska många dråpliga situationer då man inte kunde annat än att skratta... Alternativet var så dåligt...

Idag är jag alltså hemmafru, en ganska dålig sådan... jag är ganska bra på att vara hemma och att vara fru - sämre på att städa och laga mat. Jag fixar nästan all markservice förutom att laga mat, om jag inte måste... Den biten sköter Martin och han gillar det! Jag tjänar inte ett öre, men har heller inga krav på mej. Jag tar ofta dagen som den kommer, tränar, går på roliga grejer tack vare bloggen och magasinet och har ett bra liv. Försöker att leva i nuet och stressar så lite jag bara kan, då går nämligen hela kroppen i baklås. Drömmen är att bo i värmen på vintern, det hoppas jag kan bli verklighet om kanske 15 år. Jag har inte bråttom  :-)

Detta var kortversionen och förklarar lite varför jag är som jag är. En del har ni hört förut, en del kanske är nytt. Nu undrar jag förstås vem du som läser detta är? Berätta!


fredag 14 juli 2017

Vad har vi för krav på våra kroppar?

Jag jobbade på Viktväktarna i 14 år och såg många förtvivlade människor under de åren. Nästan alla hade samma problem efter några veckor, det gick för långsamt! Kilona trillade inte av och viktkampen blev verkligen en kamp. Ofta frågade jag i vilken takt de gått upp och vilka krav de egentligen ställde på sin kropp och fick ibland arga fnysningar till svar.

Det är nu tre år sedan vi slutade på VV, men jag hänger kvar i några grupper på Facebook och gör mitt bästa för att hjälpa till där men även för att få egna  tips. Fortfarande är den vanligaste fråga varför det går så långsamt. Jag brukar fråga vad långsamt är och ofta är svaret att de snittat ungefär ett halvt kilo i veckan, DET är INTE långsamt! Det är fullt normalt och vad vi kan kräva av en frisk kropp!

För de allra flesta så går de första veckorna snabbare när man har en större övervikt att ta av och kanske inte testat VV förut. Man lägger om sin kost på ett sätt som kroppen inte är van vid och får direkt resultat. Efter några veckor har kroppen släppt ifrån sej överflödig vätska och börjat vänja sej vid det nya livet och vikttappet blir inte lika stort. Ägaren av kroppen blir både arg, frustrerar, besviken och stressad! Känslor som direkt motverkar viktnedgång och bara gör saken värre...

Jag tror att man måste förstå att VV inte är en kur, utan ett sätt att leva i längden. När vi jobbade visade statistiken tydligt att många gav upp efter 6-8 veckor, när nyhetens behag lagt sej och viktnedgången stabiliseras. Det är inte lika roligt att se att man gått ner 2 hekto som 2 kilo, men hur skulle vi må om vi tog 2 kilo i veckan hela vår viktnedgång? Skulle vi lära oss särskilt mycket under tiden?

Jag brukar säga att takten är oviktigt. Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Jag har gjort det! Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men även med små steg kommer man i mål. Man måste bara stå ut! Och nu har jag i stort sett hållit vikten i snart 15 år. Man lär sej mycket om sej själv och hur kroppen fungerar när resan blir lång.

De flesta av oss blev inte överviktiga över en natt, det har tagit år av dålig kost. Då kan vi heller inte begära av kroppen att den ska bli normalviktigt över en natt. Det tar tid! Att blir besviken över ett minus är ganska dumt. Det är ju roligare att vara glad! Besvikelse skapar dessutom stress som de flesta av oss går upp i vikt av... en ond cirkel alltså. Så sänk era krav, gläds över minsta minus och se fram emot ett mer hälsosamt liv som håller i längden.

Det kommer stå still, bli plus och minus i en salig blandning under hela ert liv - lär er hantera dessa under viktnedgången då hjälp finns att få, istället för att ge upp vid minsta motgång. Ett plus är ingen katastrof, det är bara en siffra på vågen som jobbas bort snart igen. Ibland kan det faktiskt vara en framgång att stå still också... fundera på den... Livet är ju inte spikrakt och inte viktnedgången heller. Kroppen bestämmer takten och är oftare smartare än vi själva.

För oss som är ägare av kroppen är det bara att ha tålamod och följa det kostprogram vi valt. Det är nämligen det som är hemligheten: TÅLAMOD! Sånt som vi människor har så svårt med... iaf jag.


torsdag 13 juli 2017

Gott av säsongens frukter och bär!

Många släpper taget totalt om sin viktkamp under sommaren och särskilt semestern. Man vill "unna" sej och ta dagen som den kommer. Jag funkar inte så, men det visste ni redan. Sommaren och semestern är min tid på året då jag lägger extra tid på min hälsa. Men det innebär inte att jag inte äter gott!

I vår trädgård dignar det av vinbär, rabarber och jordgubbar. Jag är ingen större fantast av vare sej vinbär eller rabarber, men har man mycket måste man ju göra något av det. Jag är nämligen ingen större fantast av att slänga saker heller, särskilt inte mat. Så vi har experimenterat fram några olika recept för att ta hand om grejerna, som är sommargott men fortfarande helt ok även om man försöker gå ner eller hålla vikten.

Än så länge är det mest jordgubbar och rabarber vi har färdiga recept på. Vi skulle behöva hjälp att hitta något att göra av vinbär, så ge oss tips!

Njallastrutar med jordgubbar fr 3 SP

Somrig jordgubbsglass 0 SP

Rabarbersoppa 0 SP

Sommarfräsch Rabarberfromage 2 SP

Lätt Rabarberkaka 12 SP


Njallastrutarna är så himla bra, man lägger i vad man vill, ungefär som taco. Rabarberkakan är min favorit och det går att lägga i det mesta och sen kan man äta med gott samvete med en klick glass eller grädde.  Även den som går ner i vikt kan alltså äta godsaker  :-)


onsdag 12 juli 2017

Häng med oss till Väst Afrika!

För några år sedan var vi ett tiotal personer som var bokade och färdiga för att åka till Gambia tillsammans. Tyvärr kom ebolan i vägen, resorna ställdes in och allt avbokades bara några veckor innan avresa. Ebolan var långt ifrån Gambia, men folk vågade inte åka någonstans i Afrika så flygplan gick tomma. Sånt funkar förstås inte i vinstdrivande företag och därför ställdes de tomma flygen in, inte för att ebolan hotade.

Vi åkte dit så fort flygen började gå igen, men då vågade ingen av de andra följa med. Detta var nästan två år efter ebolautbrottet och alltså ingen fara för hälsan överhuvudtaget. Men det var fortfarande för tidigt för den "vanliga" resenären (som vi gärna vill ha med oss) att besöka ett afrikanskt land. Tyvärr innebar detta att landet och dess invånare i det lilla och redan fattiga Gambia fick det ännu värre. När vi kom dit var läget desperat och våra vänner hade det otroligt svårt. Vår pojke Smile gödde vi under våra två veckor, precis som grabbarnas kompis Limbo. De fick lite bröd till frukost och Smile fick smaka nudlar för första gången - det gillade han!

Det var då vi besökte Smiles hemby första gången, en tur 15 mil upp längst Gambiafloden. Vi fick träffa hans mamma och familj. Ja, vi fick träffa hela byn faktiskt, de stod och väntade på oss längst vägen när vi kom. Det var en helt fantastisk dag som ingen av oss kommer att glömma så länge vi lever! Smiles mamma fick mat till familjens tio personer för flera månader framåt, barnen fick nya fotbollar, alla ville visa oss runt och till med gubbarna i byn piggnade till lite och ville hälsa på oss. Höjdpunkten var när vi tog fram ballonger och barnen blev som galna. En helt magisk dag som vi gärna vill att fler ska få uppleva. Å det kan du få göra med oss!

Vi åker tillbaka i december 2018, resorna brukar släppas på våren innan. Vi åker med Ving som är de enda som har charterresor dit och både är billigast och snabbast. Flygen går på tisdagmornar och tar ca 9,5 timme med ett kort stopp på Gran Canaria. Vi åker eventuellt innan jul och stannar över både ju, nyår och trettonhelg. Vi kommer att bo på Bungalowbeach hotell, vilket blir första gången. Den som vill följa med bokar sin egen resa och kan välja både hotell, längd och datum själv, ni vet var vi finns. Till byn åker vi när det passar dem som vill följa med, byn är alltid öppen och välkomnar oss med öppna armar.

Vi finns där och kan hjälpa er med det mesta om ni vill och behöver. Vi träffas om och när vi vill. Vi kan hitta på saker tillsammans eller var och en för sej, inga tvång på att umgås.

Resorna släpps alltså under våren 2018 och då ska handpenning betalas direkt, det brukar röra sej om ca 5000 kr per par. Resten ska betalas 45 dagar innan avresa, alltså i november typ. Ni har alltså gott om tid på er att spara pengar. Två veckor kostar ca 14 000 per person om ni väljer vårt hotell, runt 12 000 om ni tar hotellet brevid (KotuBeach). Det är högsäsong och dyraste perioden, men ändå billigare än många andra platser. Vi älskar Afrika och särskilt Gambia eftersom det är solsäkert, ganska nära, ingen tidsskillnad och en underbar kultur. Den som följer med kommer att förändras! Att se total fattigdom och genuin livsglädje får en annan syn på livet för all framtid. Ni kommer att omvärdera allt! Dessutom får ni chansen att hjälpa oss att hjälpa och se hjälp som faktiskt nått och når fram. Ni kommer att kunna göra skillnad!

Under resan kommer ni att se fantastiska solupp- och solnedgångar som inte kräver något filter. Bada vid folktomma, milslånga stränder och få en rejäl solbränna. Testa smakrik afrikansk mat och få massor med nya vänner! Och en massa annat! Vi kommer att åka oavsett hur många vi blir. Hoppas du tar chansen att hänga med! Vi hojtar när resorna släpps  :-)


tisdag 11 juli 2017

Kåseri om myggor?

Jag har lite bloggtorka idag och bad därför mina vänner om hjälp. Jag bad om förslag på Facebook om bloggämnen och fick en mängd olika förslag, det ena knäppare än det andra kan man väl säga. Vad sägs om Hesa Fredrik, Silvertejpens förträfflighet eller ett kåseri om myggor? Säga vad man vill om mina bekanta, idéer har de iaf  :-)

Kan man göra något av deras idéer då? Vi får väl se...

Alla med hyfsad hörsel och boende i Stockholm var väl lika förvånade som vi när Hesa Fredrik började tjuta exakt kl 22 här om kvällen. Jag är lite förvånad över min reaktion faktiskt... jag satt bara kvar i soffan och konstaterade att den tjöt på fel tid och undrade mest varför. Trots att jag vet exakt vad man ska göra när den tjuter! Vet ni det?

När Hesa Fredrik tjuter på annan tid än första måndagen kl 15 var tredje månad så ska man stänga alla fönster och sätta på radion för vidare information. Inget av detta gjorde vi! Vi lät balkongdörren vara öppen och kollade in text-tv för att se vad som stod på. Men där stod det ju inget... inte heller på polisens sida. Så jag gjorde som många andra och kollade på FB, där får man alltid svar och det fick vi den här gången också. Efter en alldeles för lång stund, tycker jag. Aftonbladet var nog först med att skriva att något gått fel och att det inte var skarpt läge. Så kunde man lugna ner alla dem som faktiskt tog larmet på allvar och agerade som man skulle.

Nu var det tydligen mänskliga faktorn som felade, någon som tryckt in en knapp som inte skulle tryckas in. Myndigheten kanske skulle ha lite silvertejp på knappar som inte ska tryckas in? Jag menar, silvertejp kan ju användas till mycket. Alla vet vi väl om silvertejpens förträfflighet och att det som inte går att laga med silvertejp faktiskt är trasigt på riktigt.

Personen som gav förslag om silvertejp som bloggämne hade precis lagt upp en bild på sina egenhändigt lagade glasögon. Är man på landet, mitt ute i ingenting, då är goda råd dyra när just glasögon går sönder. Glasögon är ju ganska bra att ha lixom. Här hemma är det Martin som lagar med silvertejp. Hans specialitet just nu är båtarna till sandaler som sulan släppt på och som numera pryds av tejp för att hålla ihop allt. Förra tejpen höll iaf ett par veckor, nu sitter det en ny där. Den roligaste lagningen (men förmodligen livsfarlig) såg vi när vi var ute och gick häromdagen då en rejält krockad bil kom körandes. Det var silvertejp från taket till under grillen för att hålla igen motorhuven och ihop sidoskärmarna... men det funkade ju! Alltså var den inte så trasig egentligen, silvertejp kunde ju laga den  :-)

Så var det det där med myggor. Har ni sett några myggor än? Vi har bara haft problem en enda kväll och det var i början av sommaren när jag fick syn på en igelkott i trädgården och flög ut med kameran. I bara t-shirt och trosor låg jag och kravlade i gräset för att få bra bilder, och jäklar vilka bra bilder jag fick! Å myggbett! När jag kom in var jag helt sönderbiten över hela kroppen och Martin räknade till över 20 blaffor till myggbett. Å ni vet alla hur de där första myggbetten kliar... massor! Men det var det värt, bilderna och filmerna jag också tog blev jättefina! Lite får man offra för konsten har jag hört.

Ja, ni ser - det gick ju att få ihop lite jidder av mina vänners förslag. Jag lovar att vara mer strukturerad imorrn  :-)


måndag 10 juli 2017

Matsedel v 28

Vilken härlig vecka! Vi målade äntligen klart huset och är så otroligt nöjda med resultatet. Huset ser ut som nytt och vi kommer inte att behöva göra det igen så länge vi bor här. Det var ett stort jobb och jag har varit helt slut de senaste dagarna. Så när solen väl sken från en klarblå himmel tog jag två dagar i solstolen. Så nu är jag lite brunare och har läst ikapp lite av allt som jag legat efter med.

Direkt när målningen var färdig och stressen släppte så släppte även lite vikt. Jag som räknar med att gå ner ungefär 2 hekto i veckan släppte över ett kilo! Förra veckan var helt perfekt när det gäller träning och promenader, ok när det gäller sömn, sisådär när det gäller mat och mer än perfekt när det gäller skratt. Stress är min stora bov när det gäller vikt, men stressen är i stort sett borta nu  :-)

Så jag kör på! Träning på Curves mån, ons och fredag. Bra mat som skrivs upp och i bästa fall ryms inom ramarna och så dagliga promenader förstås. Och massor med skratt! Planen är att ta bort 3 hekto... vi får se hur det går.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Frittata med pasta och zucchini 11 SP
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP plus ris
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Snabblagade curryräkor 6 SP plus pasta
Lördag: Kassler med ananas i ugn 5 SP plus ris
Söndag: Moussaka fr 5 SP

Åsså en liten sommarbonus: Rabarberfromage 8 SP för hela satsen

Ha en riktigt fin vecka! Sov, skratta och älska mycket  :-)

söndag 9 juli 2017

Vi åkte premiärturen turen med Citybanan

För första gången på 150 år har man lagt nya spår och öppnat nya pendeltågsstationer i Stockholm City. Martin och jag var med på premiärturen tillsammans med bla Statsminister Stefan Löfvén.

Alla som bor utanför stan vet hur det har trasslat med pendeltågen de sista 10-15 åren. När jag jobbade i stan i början och mitten av 2000-talet var det katastrof, man kom aldrig hem som man skulle. Jag var ensam med killarna som då hade fullt med aktiviteter som de skulle köras till, men jag fick ofta kalla in morfar som taxi eftersom jag satt fast på ett tåg eller väntade på någon perrong. En sträcka som borde ta 20-25 minuter kunde ta flera timmar och man fick alltid kalkylera med förseningar.

Sen blev det bättre ett tag men nu på senare tid har det varit dåligt igen. Att det varit väldigt dåligt det senaste året och särskilt senaste veckorna beror förstås på byggnationen, då man stängt av alla tåg ibland för att förbereda för citybanan. Men det är ju sånt man vetat om och kunnat planera för. Och idag var det dax för invigning och vi var inbjudna att vara med vid ceremonin och även åka med den första turen mellan Odenplan och Centralen.

Kl 11 körde allt igång. Rickard Olsson höll ordning på artister, talare och tid. Jag träffade mängder med gamla politikerkompisar men inte så många andra bekanta. Det var ingen röd matta och inget mingel, detta var en fest för allmänheten och Stockholmarna. Vi som var inbjudna hade ett område längst fram och jag som är liten hamnade verkligen längst fram. På scen spelade bla Panetoz och Pa Moudu och hans grabbar lyckades faktiskt lockade fram solen. Projektledare, borgarråd och ministrar talade och till slut var det Stefan Löfvéns tur att säga de sista orden innan de alla tryckte på knappen för att öppna den nya stationen. Att klippa ett band var lite för likt kabelbrott tyckte man... så man tryckte på knappen istället.

Sen fick alla vi gäster gå ner i den nya stationen, där var lite fler tal och sedan klev vi på det första tåget mot centralen. Vi var kanske ett hundratal gäster och typ 20 från media, ingen jättestor samling alltså. Löfvén och alla "höjdare" satt längst fram med media runt omkring, jag tog bara ett par bilder och satte mej sedan med Martin en bit bort. Strax kom en reporter från TV4 och intervjuade oss, Martins premiär som intervjuad i tv  :-)

Vi åkte från Odenplan och förbi centralen för att få se hela tunneln och sedan tillbaka till centralen där vi gick av. Två lååånga rulltrappor och en kortare är det för att komma upp till centralens gatuplan, man är alltså ganska långt ner i underjorden, men det känns inte så. Det är luftigt och ljust och gott om utrymme - perrongerna är gigantiska! På min instagram kan ni se en film @marlenerinda.

Imorrn kl 05.04 går första tåget i linjetrafik och då hoppas jag att allt fungerar, men lite barnsjukdomar får man nog räkna med. Nu ska det gå fortare för oss som bor utanför stan att komma till city, vi får väl se om det stämmer. Detta är iofs bara första delen av projektet att rusta pendelspåren, nästa sommar kommer nästa stora jobb att renovera spåren mot Södertälje. Så kanske signalfelens tid också är förbi...

Jag är rätt säker på att Odenplans Pendeltågsstation kommer att bli den station jag åker mest till i fortsättningen. Det är ofta åt det hållet jag ska och att då kunna hoppa av mitt i smeten är ju hur smidigt som helst! Så nu hoppas jag bara att det blir som bra som vi alla hoppas. Att vi ska kunna lita på tidtabellen igen och att det ska gå som tåget  :-)




lördag 8 juli 2017

När luften går ur...

Det har varit fullt ös hela våren och ända fram till nu. I tisdags drog jag sista penseldraget på huset och sen gick luften ur mej... sedan dess har jag mest suttit och glott rakt fram - men ändå fått massor gjort på något konstigt sätt. Jag är trött samtidigt som jag har massor med energi... mysko kombo...

Som jag sagt förut så drivs jag av sol. När solen skiner orkar jag hur mycket som helst och mår hur bra som helst. Jag vill massor - men även om skallen är pigg så är kroppen trött av allt målande. Så jag sitter mest och tittar på tv och i reklampauserna tar jag tag i saker som behöver göras. Och rätt vad det är så har jag både städat, tvättat, diskat och skrivit flera texter.

Men hur trött jag än är så känner jag att allt är på väg åt rätt håll. Den senaste tiden har bjudit på en mängd roliga och överraskande besked som jag återkommer till om några dagar. Det går bra både för oss och många vänner och vi gläds tillsammans förstås. Ibland händer saker så snabbt att man inte riktigt hinner med i svängarna, så är det nu.

Jag ska bara komma ikapp lite i kroppen efter målandet så kommer nog allt att bli hur bra som helst. Om ett par veckor sitter vi på Birka Cruises på långkryssning till Gotland. Jag kommer alltså inte till mitt kära Öland i år, men väl till grannön - det får duga  :-) På den resan ska vi bara koppla av, bli ompysslade och tanka energi har vi tänkt och sen är jag nog back in business igen.

Det är ju så med oss som har fibro att vi vill väldigt mycket och är vana att ha ont lite här och lite där. Den höga smärttröskeln gör att vi orkar lite för länge för vårt eget bästa och sedan behöver vi ganska mycket tid att komma tillbaka till livet igen. Jag är beroende av sömn, får jag bara det så funkar det mesta. Men stressen är värst för mej, då får jag mer värk och går upp i vikt.

Nu har jag återigen tid att ta hand om mej och jag tar verkligen vara på den tiden. Jag fick ihop mina tre träningspass i veckan och dagliga promenader och då mår jag som bäst. Solen har också visat sej nästan hela veckan som bonus, det är man ju inte van vid lixom... Den svenska sommarens oberäkneliga väder känner vi ju alla till.

Luften har gått ur mej lite efter allt målande, men nu finns tid att vila och det gör jag verkligen! Tack och lov så har jag världens mest förstående man som inte bryr sej särskilt mycket om hur det ser ut hemma. Vi hjälps åt med det mesta när jag tycker att vi behöver göra ett ryck, i övrigt tar jag en liten bit i taget.

Nu ska jag vila men imorrn händer kul grejer! Då ska vi vara med när City Banan invigs, sen är allt lugnt igen. Jag ska berätta allt om invigningen imorrnkväll! Häng med på min instagram @marlenrinda under dagen, så får ni se Panetoz uppträda och Ministrar klippa band. Missa inte det!


fredag 7 juli 2017

En av Sveriges finaste

För ett år sedan planerade vi bröllop för fullt, det var en av de bästa, lyckligaste och finaste dagar i mitt liv Imorrn är det dax för en av mina allra finaste vänner att säga ja till mannen i hennes liv. Äntligen har vi bägge hittat män att lita på som ger oss den villkorslösa kärlek som vi bägge väntat länge på och är värda.

Åsa och jag lärde känna varandra när våra äldsta barn var bara några månader gamla. Det var runt jul 1993, vi var bägge gifta och snart skulle barn nr 2 komma. När jag ansåg mej färdig med barnafödandet körde hon på med två till. Jag hade mina två grabbar och Åsa hade sina fyra tjejer, vi umgicks nästan jämt och barnen kände varandra väl.

Jag skilde mej efter några år. Åsa och hennes dåvarande man bestämde sej för att flytta ifrån förorten, ännu längre bort från stan. Allt för att ge barnen en bättre miljö och i deras ögon en tryggare uppväxt. På så sätt fick vi 4-5 mil till varandra och sågs inte så ofta, men det finns ju telefon, sms och senre även facebook. Efter ett tag skilde hon sej också och vi hade bägge två en tid då det var knepigt med pengar, för lite tid, sjukdomar och utbrändhet och allmänt riktigt jäkla kämpigt.

Vi har följts åt både när det gäller barn, hälsotillstånd, skilsmässor, nya relationer och allt annat som händer under ett liv. Hon var ett stort stöd när vår gemensamma vän Eva dog och har alltid funnits där när jag behövt. Åsa finns alltid där när man behöver, oavsett vem eller vad det gäller - lite för mycket för hennes eget bästa ibland. Åsa är nämligen en av de snällaste personer som finns! Hon är ödmjuk, vänlig och tänker alltid på andra. Jag är så otroligt glad att hon numera har en kärleksfull man vid sin sida som ger henne det lugn som hon så väl behöver och är värd. Någon som faktiskt trycker ner henne i soffan när hon inte ser själv att hon behöver vila.

Imorrn samlas deras två familjer för att fira en dag av kärlek och vara med när två älskade människor säger ja till varandra. Å jag vet precis hur hon känner just nu! Idag ska de sista detaljerna styras upp och det är med ett förväntansfullt pirr som allt ordnas. Ingen nervositet direkt, utan bara en glädje över att äntligen ha hittat rätt och ett lugn över att känna sej totalt respekterad, accepterad och älskad. En tacksamhet över att äntligen hitta pusselbiten i sitt liv och att även barnen, syskonen och föräldrarna gläds åt detta. I morgon bitti vaknar hon och tänker att dagen äntligen är här! Dagen då hon ska bli fru till sin absolut bästa vän. Sen kommer dagen att försvinna i ett skimrande moln av kärlek från alla håll.

De två har precis som vi valt att vigas med bara sina närmaste närvarande. Jag förstår precis! De viktigaste människorna är på plats, barnen, de viktigaste av alla. Att barnen är med på noterna är det viktigaste av allt och när de är det så är allt frid och fröjd. Vi är många som vill se Åsa lycklig och jag hoppas att det blir många bilder som vi som inte är där får njuta av. Jag är helt säker på att lyckan kommer att synas lång väg. För jag vet att Åsa äntligen hittat hem och är lycklig, precis som jag gjort. Vi har haft en väldans massa motgångar och jobbiga tider, men nu har vi kommit hem. Nu är allt lugnt och det råder en harmoni som vi aldrig ens kunde föreställa oss. Tänk att vi bägge skulle få uppleva genuin lycka!

Käraste Åsa, jag hoppas att du får en av ditt livs bästa, vackraste och lyckligaste dagar och att du verkligen tillåter dej att njuta av att vara drottning för en dag. Imorgon är det din dag och jag önskar dej och K all lycka imorgon och för resten av livet. Skål och ett femfaldigt leve för brudparet!


onsdag 5 juli 2017

Hemma bra men borta bäst...

Nej, jag har inte skrivit fel - det är faktiskt så jag känner. Hemma är helt ok och jag trivs väldigt bra i mitt hus, men jag mår allra bäst när jag får resa och se mej om i världen. Det bästa av allt är förstås när det finns en strand, en solsäng, strålande sol och är runt 30 grader varmt också.

På senaste resa sa mitt resesällskap Daniel att bästa stället nästan alltid är där man varit senast. För mej skulle det alltså vara Belgrad... jag håller inte riktigt med honom. Belgrad var helt ok, men ingen plats jag skulle vilja bo på. Näst sista då... Det var väl Birmingham och Stratford om jag inte minns fel... där trivdes jag väldigt bra! Men så var det det där med vädret... Engelska Landsbygden i all ära, men vädret är ju inte toppen året om precis.

Under våren har jag även besökt Milano och Budapest, där hamnade Milano överst i mitt tycke. En lagom stor "håla" med nära till allt. Men både Stratford, Milano, Budapest och Belgrad är för långt från de där stränderna som jag vill ha. Jag behöver havet och stränder för att må som bäst! Därför toppar fortfarande Gambia, Egypten och Seychellerna min lista. De uppfyller alla mina krav och är platser jag skulle kunna bo och även har bott på. Gambia och Egypten har ni redan hört mycket om, jag ska berätta om Seychellerna någon gång - det är magiskt!

För mej är alltså inte hemma bäst, som för många andra. Jag säger som Paul Young  "Wherever I lay my hat that´s my home. Jag trivs bra på nästan alla platser, acklimatiserar mej snabbt och lär mej sederna och språket ganska lätt. Jag behöver inte ha särskilt mycket för att vara nöjd, en säng, en dusch och en hyfsad spis med el lite då och då funkar bra. I Gambia hade jag inte ens dusch, men fick låna på ett hotell i närheten - det funkade bra det med.

Jag längtar tills vi blir pensionärer och Martin kan sluta jobba. Då ska vi sälja huset, bo i en mindre lägenhet och dra iväg över vintrarna. Planen är att hyra oss fram så vi kan byta resmål när vi vill och inte känna oss bundna av ägandet (renoveringar osv). Resmål som lockar för långboende över vintern är bla Mallorca, Kanarieöarna, Malta, Portugal och självklart varenda land i Afrika - typ... Rätt ner är det som gäller, det går snabbt att ta sej hem vid behov och är ingen tidsskillnad.

Drömmen känns lite avlägsen än så länge, men den finns definitivt där. Jag har bara 18 år kvar till pension...


tisdag 4 juli 2017

Vilar mej ner i vikt

Igår drog jag sista penseldraget på huset. I nästan två månader har vi varit stressade över vädret och haft superkoll på varenda väderapp, nu kan vi äntligen slappna av. Nu är det dax att ta hand om mej och komma i form igen!

Sommaren och semestern brukar vara perioder då jag satsar lite extra på mej själv, men det har jag inte hunnit i år. Efter min utbrändhet är jag otroligt lättstressad och går upp i vikt av minsta lilla snedsteg. Jag behöver inte ens trampa fel, det kan vara att jag sover för lite eller stressar - då kommer kilona som på beställning (som ett brev på posten tänkte jag skriva, men posten går ju inte som på räls direkt...). Sedan bröllopet för ett år sedan har jag gått upp ca 5 kilo och de flesta har kommit under våren. Nu ska de väck!

Igår började jag återigen skriva upp allt jag äter, för att få bättre koll. Jag följer Viktväktarnas program och räknar SmartPoints medan Martin räknar kalorier, han körde också igång igen igår. Vi brukar gå långa kvällspromenader under sommarhalvåret, men inte ens det har vi gjort. Det har både berott på tidsbrist och dåligt väder, men igår var vi ute igen och nu ska vi försöka ta en promenad varje kväll igen. Det är ett bra sätt att avsluta dagen, prata och göra något tillsammans. Våra bästa idéer har kommit på våra promenader, man tänker så bra när man går.

Martin går ner snabbare i vikt än vad jag gör och just nu är det väldigt bra. När han går ner i vikt snarkar han nämligen mindre och då sover jag bättre. När jag sover bättre mår jag bättre och kroppen släpper ifrån sej vikt. Min sömn har varit skitdålig men något som varit bra är att jag skött min träning. Oavsett humör och väder har jag skött min träning på Curves varenda vecka. Hade jag inte gjort det hade det nog varit ett dubbelt så stort plus... nu tänkte jag öka på träningen lite och få till tre gånger i veckan, plus några kilometer på löpbandet. Jag kollar på tv när jag går och kan lätt göra en timme utan att ens tänka på att det har jag helt plötslig gått en halvmil. Lite långsamt kanske jag även kan komma igång med löpningen igen vart efter.

Jag påstår att man kan vila sej ner i vikt. Många av oss är så stressade att vi går sönder och blir sjuka. De flesta går upp i vikt av stress, det beror på kortisoler i kroppen som bla binder vätska. När vi är stressade äter vi gärna (sött) för att må bättre och orka mer, oftast utan att tänka på att vi stoppar något i munnen. Är man stressad sover man sämre och behöver hjälp att hålla sej vaken... osv osv. Allt är en dålig spiral som går neråt med väldigt snabb takt. Å det kan vara väldigt svårt att bryta den spiralen eller ens se själv att man är mitt i den. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Stress är livsfarligt!!! Man kan bli väldigt sjuk och kanske aldrig bli helt frisk igen - jag är ett levande bevis på detta.

Mitt recept på att komma i form är alltså att se till att få ordentligt med vila. Att sitta i soffan, ligga i
badet eller mysa i solstolen med något att läsa och bara lyssna på ljuden runt en. Ta en promenad utan något i öronen utan bara lyssna på naturens ljud och vara där! Äta bra mat behöver inte heller vara så krångligt, särskilt inte på sommaren när man kan grilla. HÄR hittar du en massa bra recept, med SmartPoints om du vill. Vi brukar alltid göra lite extra så jag kan äta det som matlåda dagen efter till lunch. Så får jag ännu mer tid att vila.

Vila, motion och bra mat är nycklarna till min viktminskning. Men det finns en viktig nyckel till och det är skratt! Martin och jag skrattar otroligt mycket tillsammans och det är när vi tappat skrattet vi har för mycket runt oss. Han brukar se när det gått för långt och är bra på att dra i handbromsen. Då ger han mej order att göra ingenting och pysslar om mej så gott han kan. Att skratta tillsammans är värt hur mycket som helst! Å vi gör det flera gånger om dagen!

Jag har ganska svårt att gå ner i vikt och vet att det tar tid, men jag vet också att man kommer framåt och i mål även med små steg. Så jag räknar med två hekto i veckan och då borde jag alltså gått ner mina 5 kilo i november nångång... och borde kunna ha kläderna från förra sommaren till vinterns semester. Detta är alltså min plan och den brukar funka. Vilken är din plan och brukar den funka? Berätta hur du tänker kring sommar, semester, vila och vikt.


måndag 3 juli 2017

Matsedel v 27

Juli är här och vi kan väl hoppas att sommaren kommer på riktigt nu. Jag är ganska trött på det här varannandagsvädret som varit sista veckorna. Vi har iaf målat klart allt som inte är under tak och idag tänkte jag ta tag i innerväggarna på altan. Imorrn borde jag målat sista svängen och det känns hur skönt som helst!

Resten av juli ska gå åt till mej! Jag ska ta tag i promenaderna som blivit lidande under målningen. Maten är hyfsad, men det är dax att börja skriva upp det som stoppas i munnen för att få lite koll igen. Å sömnen måste bli bättre! Jag har varit så stressad över målningen att jag inte ens kunnat sova ordentligt. Nu ska det alltså bli ordning på torpet! I nuläget är det 5-6 kilo som ska bort, det är ungefär det jag gått upp sedan vi gifte oss förra sommaren.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenat och fetaost 3 SP plus pasta
Tisdag: Fisk i ugn med grönsaker 3 SP plus potatis
Onsdag: Kyckling i tomatsås 4 SP plus pasta
Torsdag: Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Fredag: Smakrik räkgryta från Asien 4 SP plus ris
Lördag: Kassler i ugn med broccoli 5 SP plus ris/potatis
Söndag: Afrikans gryta 2 SP plus ris

Kanske inte så somrig mat, men vädret är inte så somrigt heller... ett tips är att göra mycket av lövbiffsgrytan och Afrikanska grytan, det blir jättebra till matlådor  :-)

Ha en riktigt fin vecka och ta hand om er!


söndag 2 juli 2017

Kap Verde om 179 dagar!

Jag älskar att resa och anledningen till att vi inte tar in målare för att måla hela vårt hus är för att spara pengar så vi kan åka iväg i vinter. Frågan var bara var...? Nu har vi bestämt oss!

Kraven för i år var att det skulle vara solsäkert, varmt och fina stränder. Som vanligt så vill jag helst inte ha någon större tidsskillnad och gärna hyfsat kort flygtid. Och gärna en plats som vi inte sett förut förstås. Som nödlösning finns alltid Egypten om man inte hittar något, det funkar alltid  :-)

Så i fredags började vi kolla alla resmål med avresa from jul till och med början av januari. Gambia, Thailand, Kanarieöarna, Egypten... och Kap Verde... hmmm, Kap Verde har vi varit lite nyfikna på och började kika lite närmare. Vi slängde ut en fråga på facebook och fick en del förslag och tips och sov sen på saken. Å idag bokade vi!

Den 28 december åker vi till Kap Verde! Vi kommer att bo på Smartlines Criuola i Santa Maria i en bungalow på stranden. Jag längtar redan! Vi brukar inte välja all-inklusive men efter att fått veta att maten är ganska dyr och att det inte finns så många supermarkets så valde vi det den här gången. Restaurang varje dag är lite för lyxigt för oss, vi lägger hellre pengarna på en ny resa. Så all-inklusive it is och det känns väldigt skönt att inte behöva fundera på att hitta någonstans att handla och laga mat.  I två veckor kommer vi alltså varje morgon att vakna av vågornas brus, vandra barfota på kritvita sandstränder och bara koppla av!

Det kan vara nog så svårt att välja destination, det är ju ganska många parametrar som styr. Och jag vet inte hur ni väljer hotell, men för oss är det några saker som är extra viktiga. Vi vill gärna inte ha barnvänligt... efter alla år ensam med barn så vill jag gärna slippa barnskrik på semestern om det är möjligt. Vi vill gärna ha gym, härliga strandpromenader och en liten bit att gå till centrum så vi måste röra på oss. Fritt Wifi är en fördel eftersom jag kommer att sitta och jobba, men finns det inte så köper vi kontantkort till mobilen. Detta är det vi tittar på och väljer ifrån. Sen är det en fördel om vi får kvällssol på balkongen och bor i utkanten av området, och det brukar lösa sej på plats rätt bra.

Det ska bli så himla skönt! Martin kommer inte vara ledig något i sommar och hösten kan bli ganska rörig, så detta är verkligen något att se fram emot. Så nu vill vi förstås veta om ni varit på Kap Verde och har en massa tips åt oss? Vi vill veta allt! Vi har hört om djuphavsfiske, salta bad och en massa annat. Bring it on!